Idag har jag träffat Maja. Det var fint. Tänk att det snart har gått ett helt år sedan vi och alla våra saker lämnade Sörängen för alltid. Det känns konstigt tycker jag. Som tur är finns ju människorna kvar, även fast vi inte längre bor så nära att man kan gå över på bara några sekunder. Det är också fint, fast på ett annat sätt.